Bästa festpublik, bästa vänner av svenska språket, bästa Ingåbor!

Tack för möjligheten att få tala inför er på denhär dagen då vi firar det svenska språket. Jag jobbar som redaktionschef på Svenska Yles nyheter.

Jag är journalist i själ och hjärta, och därmed är också mitt språk, mitt modersmål, det viktigaste verktyget jag har i mitt arbete.

Det svenska språket är inte bara en oerhört viktig del av min identitet, utan ett oumbärligt arbetsredskap.  

Det är alltså logiskt att jag en dag som denna vill tala om just journalistiken och svenskan, närmare bestämt medieutvecklingen och vad den har för betydelse för vårt gemensamma språk och dess framtid.

Vi har alla våra egna skäl att värna om svenskan, för mig handlar det om journalistiken. Och jag ska försöka förklara varför det i praktiken är en angelägenhet för oss alla som är måna om att svenskan lever och mår bra.

Medieutvecklingen, ja. Det är kanske en fråga som kan kännas fjärran från svenska dagen-firandet, men som i allra högsta grad angår oss alla.

Svenskan kräver nämligen arenor och rum för att överleva. Det räcker inte med skolor eller daghem. Inte heller ett svenskspråkigt universitet, ett svenskspråkigt stift eller ett aktivt kulturliv.

Inte med en paragraf i grundlagen. Inte med en tvåspråkig förvaltning. Inte ens med fonder, hur mycket pengar de än må sitta på.

Har vi inte svenskspråkiga medier - ställen där det sprids allmän information på svenska, där många samtidigt har möjlighet att tillsammans tillgodogöra sig information, där man kan debattera, skvallra, skratta och gräla på svenska - om vi inte har de arenorna, de rummen - då blir svenskan ganska snabbt bara ett språk som talas inom familjen och vid köksborden.

Då blir det nånting som till sist hamnar på ett museum eller i historieböckerna som en intressant, men förtvinande kvarleva från en förgången tid.

Bästa festpublik!

Jag vill därför hävda att de svenskspråkiga mediernas vara eller inte vara hör till de enskilt viktigaste ödesfrågorna när det gäller framtiden för vårt språk, och hur det ska gå för det som så ofta lyfts fram i alla dessa festtal - nämligen en levande tvåspråkighet.  

Men låt mig backa lite, höja blicken och teckna den lite större bilden: finlandssvenska medier (vare sig det handlar om dagstidningar, radio, tv eller webb) lever ju inte i ett vakuum här upp i ett litet ombonat hörn av världen.

Det handlar förstås om mediekrisen, som ni säkert alla vid det här laget läst eller hört om. Den framstår kanske för många som en intern angelägenhet för branschen, ett problem för oss som jobbar inom medierna, någonting vi journalister får lov att att fixa bäst vi kan, men det är nog en större fråga än så.

Vi är precis som alla andra medier del av något som jag nästan skulle vilja kalla en revolution. Något som ibland känns mera som ett kaos där var och en försöker klara sig så gott det går. Ingen har svaren, och frågan hur man ska klara sig finns överallt. Ingen har den vises sten.

Vad är det som har skapat den här oredan? Hur kunde det gå såhär?

För bara 10-15 år sedan var det ju ganska enkelt - det fanns några tv-kanaler, några radiokanaler och så dagstidningarna. Vi hade alltså en någorlunda gemensam upplevelse av verkligheten. En gemensam uppfattning om vad som hände i världen och samhället.

Talade man vid kaffebordet på jobbet, hade alla sett, hört eller läst - ungefär - samma nyheter. Det gällde också de kaffebord där samtalen fördes på finlandssvenska.

Ställ det mot dagens verklighet.

Den där intressanta nyheten man hörde igår - var det i radio, var det i tv, var det i en papperstidning?

Eller kanske jag såg det någonstans på webben? Eller kanske det var en blogg? Eller kanske en youtube-video eller i en uppdatering på Facebook?

Eller som en kommentar till en kommentar på en lång diskussionstråd på Twitter. Eller var det i en rolig bild på Instagram?

Eller i ett citat som någon hade lagt ut på Snapchat? Eller var det kanske i introduktionstexten till den där filmen på Netflix?

Eller i en reklamtext där uppe i hörnet på skärmen när jag skulle betala räkningar i nätbanken?

Var det ens på svenska? Kanske det var något som kusinen från USA mejlade? Eller i en länk till en tysk artikel som kollegan skickade via Whatsapp?

Eller kanske det helt enkelt bara var något som någon sade åt mig i butikskön?

Ingen av oss tar del av allt det jag just räknade upp. Alla hoppar inte likt gräshoppor från en bit av information till en annan.

Men flödet är sanslöst i dag. Det är en kakafoni av information, rykten, påståenden, skämt, propaganda, åsikter, lögn och fakta - allt i en salig blandning.

I den här världen, den här övermättnaden av information, tycker man att det skulle finnas behov av någon som sorterar ut det viktigaste. Som säger: det här är relevant för dig, men det här kan du strunta i. Alltså det som journalister gjort i alla tider. För problemet är ju sannerligen inte bristen på information, snarare bristen på filter som gör den här störtfloden av information begriplig.

Som om informationsflödet inte i sig redan vore tillräckligt, så väljer folk i dag dessutom sin egen verklighet. Det beror på att sättet på vilket vi konsumerar medier i dag är så oerhört splittrat.

Väldigt många följer fortfarande nyhetssändningar vid givna tidpunkter i radio eller tv som man alltid har gjort, och läser papperstidningar.

Men en allt större del av publiken - och då menar jag inte tonåringar utan faktiskt ganska långt upp i vuxen ålder - de har redan för länge sedan lämnat det schemabundna radio- och tv-tittandet och papperstidningen, och övergått till nätet med dess obegränsade mängder av information.

Från tryckt papper till en fyratums mobiltelefonskärm.

Vissa hävdar att det som sker inom medievärlden just nu är den största förändringen sedan Gutenberg och boktryckarkonsten.

På nätet finns oceaner av information att vada omkring i och framförallt: man kan hitta det som bekräftar det man själv tror på.

Allt flere av oss lever i dag i våra respektive åsiktsbubblor framförallt på Facebook.

Mina damer och herrar! Facebook har i praktiken blivit 2000-talets dagstidning för en stor del av västvärlden.

Jag ska nämna ett enda forskningsresultat ikväll och den illustrerar just detta:  I en pinfärsk undersökning över internetanvändningen i Sverige konstateras det att ungdomar i åldern 16-25 år anser att Facebook är viktigare än traditionella medier (tv, radio och dagstidningar) som källa för information.

“Facebook är viktigare än traditionella medier som källa för information”.

Låt den ena meningen sjunka in och reflektera över vad allt det betyder.

Det här är viktigt att komma ihåg: de finländska mediernas största konkurrenter, vare sig det handlar om Helsingin Sanomat, Yle eller Västis är inte längre den konkurrerande lokala dagstidningen eller tv- eller radiokanalen.

Det är amerikanska IT-jättarna som Youtube, Google och framförallt Facebook som slukar all uppmärksamhet. Och har man folks uppmärksamhet så får man också annonspengarna.

På Facebook umgås vi med likasinnade och bekräftar och hejar på varandras åsikter. Vi sätter tummen upp när vi läser något vi gillar, och vi gillar det för att Facebook medvetet matar oss med sådant innehåll som vi redan gillar.

Alla hejar alltså på varandra i sina egna små sociala bubblor. Alla lika övertygade om att alla tycker lika som man själv. Vilket ju inte stämmer.

Det enda säkra är att klyftan mellan olika åsikter och olika världsbilder växer.  

Det skulle finnas mycket att säga om vad det leder till - man behöver bara se på presidentvalet i USA i övermorgon. Men det skulle kräva ett till, och betydligt längre tal.

Och det talet skulle inte ha särdeles mycket med svenska dagen-firandet att göra.

Men för att sammanfatta: vi har i dag ett överflöd av information, en djup splittring i sättet på vilket vi konsumerar media, vi har åsiktsbubblor på nätet och amerikanska mediejättar som stjäl allt utrymme.

Nu undrar ni kanske i ert stilla sinne vad den där Jungar riktigt vill ha sagt.

Var kommer svenskan och lilla Svenskfinland in i allt detta? Hur ska ett pyttelitet minoritetsspråk som vår muminsvenska hävda sig i den här mördande globala konkurrensen? Hur ska svenskspråkigt och finlandssvenskt medieinnehåll fortfarande kännas relevant i skuggan av de här jättarna?

Jo, jag är i grunden ändå rätt optimistisk för jag tror en sak inte har förändrats i oss som människor. Vi är fortfarande mest intresserade av det som angår oss själva, som vi kan relatera till, som vi kan känna igen, som vi kan känna oss trygga i. Och de flesta av oss har ett behov av att tillhöra en gemenskap och ett sammanhang av något slag.

Vårt språk, vårt modersmål, vårt verktyg för att uttrycka oss och kommunicera med varandra, det hör till det viktigaste och kanske mest intima man har.

Ingen medieutveckling i världen rår på det.

Livet är dessutom, fortsättningsvis, svenskspråkigt för väldigt många.

Det vi känner igen och kan relatera till i framförallt den lokala medierapporteringen har ofta, utan att vi alltid ens reflekterar över det, en klar språklig dimension.

Det sker uttryckligen på svenska, och just därför är det mer intressant än mycket annat. För att det handlar om oss.

Vi ironiserar över det vi kallar ankdamm, som om det vore lite pinsamt att vi plaskar omkring bland alla släktingar och halvbekantas halvbekanta. Innerst inne tror jag många trivs ganska bra i vår damm. Det är faktiskt helt ok.

När många intygar att det framförallt är det lokala de vill läsa och höra om, så säger de ju egentligen detta: jag vill känna igen mig och dem jag känner i det som skrivs och sägs.

Lokaltidningen i min födelsestad Åbo, alltså Åbo Underrättelser har en utmärkt devis och reklamslogan för sin tidning: Livet är lokalt. Så är det.

Livet är lokalt, och det är t.ex. här i Västnyland till stora delar svenskspråkigt.

Jag bara inte tror och hoppas - jag vet att det finns en beställning på att det svenskspråkiga livet, vårt lilla hörn av världen, bevakas av någon. Som berättar om den verklighet och den vardag som vi lever i.

De amerikanska mediejättarna kommer aldrig att göra det. För dem är vi en ointressant och obskyr liten folkspillra nära polcirkeln.

Och jag vet att vi har duktiga journalister som kan sitt Svenskfinland, som kan sin region och som känner sin publik. Och som vet hur man ska sortera i det överflöd av information som jag just beskrev och hitta det relevanta.

Bästa festpublik!

Jag är alltså obotlig optimist, men jag hoppas också att ni har tålamod att stöda den finlandssvenska journalistiken medan den söker sin form och framförallt sin lönsamhet.

Trots att jag vet att mycket just nu väcker både frustration och ilska i det som tidningarna och också Yle gör, hoppas jag att ni förblir oss lojala medan vi rider ut den här stormen.

Om ni överger oss nu så är risken uppenbar att ett svenskt rum försvinner. Det är den krassa sanningen.    

Men det finns inget förutbestämt i den här frågan heller.

Vårt intresse är gemensamt och tro mig - svenskan i det här landet lever och mår bra och kommer att klara av också den här utmaningen.

Svenska dagen har firats i olika former sedan 1908, och det här landets svenskspråkiga minoritet har klarat av betydligt svårare saker än det här.

Jag önskar er alla en riktigt trevlig Svenska dagen!